Här presenterar jag några av Pär Lagerkvists dikter.
Aftonport till evigheten
tysta skymningsstund
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund.

Stilla står jag vid portalen,
ännu ingen vet.
En gång öppnas stjärnesalen,
allt blir evighet

ur Genius 1937


Vem gick förbi min barndoms fönster
Vem gick förbi min barndoms fönster
och andades på det,
vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,
som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger och gick vidare i sina tankar.
Lämnade mig övergiven
för evigt.

Hur skulle jag tyda tecknet,
tecknet i imman efter hans andedräkt
Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge
för att jag skulle kunna tyda det.
Evigheters evighet skulle inte ha räckt till för att tyda det.

När jag steg upp på morgonen var rutan alldeles klar
Och jag såg bara världen som den är
Allt var mig så främmande i den
och min själ var full av ensamhet och ängslan bakom rutan.

Vem gick förbi,
förbi i den ljupa barndomsnatten
och lämnade mig övergiven
för evigt.


Nu löser solen sitt blonda hår
Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår,
där tusende blommor glimma.

Hon väter det tankfull i svalkande dagg
i blommans fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt,
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt
förstora det levandes gåta

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma
och drömmer bland världar, som gått förut
och nya, som längtande glimma.


Ur Aftonland
Du som fanns före bergen och molnen,
Före havet och vindarna.
Du vars begynnelse är före alla tings begynnelse
Och vars glädje och sorg är äldre än stjärnorna.
Du som har vandrat evigt ung över vintergator
Och genom de stora mörkren mellan dem.
Du som var ensam före ensamheten
Och vars hjärta var fullt av ängslan långt före något
mänskohjärta – glöm inte mig.